Trötthetsrespekt

Idag är ämnet fortplantning. Känns relevant just nu. Om ca 13 dagar ska skatteverket få registrera ett nytt personnummer och jorden få en ny människa tack vare mig och Jonas. Hittills har jag inte haft nått som helst behov av att dokumentera mina tankar – men idag så.

Zzzzzzzz. Gäspar käkarna ur led. Korinter till ögon. Pustar stånkar och gnyr pga olika smärtor här och där. Men så jävla tillfreds. Beror på 1) mig själv för jag är bra på att vara tillfreds 2) min lika fantastiska sambo aka den andra föräldern  som det heter här och där (innebär det att jag är den ena föräldern eller den första föräldern eller den tredje föräldern?) - han är också sjukt bra på att vara tillfreds. Men att ägna sig åt tillverkning av kromosomer och DNA-strängar har sina utmaningar som kan sätta di dära feelgoodwibesen lite ur spel. För vår del har det mest handlat om att jag som barnbärare har varit sjukt trött under nästan hela graviditeten. 5:e-7:e månaden orkade jag aktivera mig lite utöver arbetstid och den tiden gick åt till träning. Hemmavid har jag mest ägnat tid åt sömn och mat –  då att äta maten.

Jag tänker att det skulle vara lätt att ligga här på soffan och ha dåligt samvete eller andra hjärnspöken för att en inte dragit så många knop de senaste 8 månaderna.  Men det är ju så här: att tillverka människa – det tar på krafterna. I alla fall har inte jag  mycket mer krafter över till annat. Jag tycker det är lite häftigt, någonting stort är i görningen i min kropp och den enda signal som skickas till mitt medvetande är ”nu tar du det jävligt lugnt här”.

Och tack den signalen räcker för mig. Tänk hur skulle det vara att vara medveten om varje process som kroppen pysslar med? Tänk att behöva tänka igång allt som görs? Jag modulerar DNA här så jag hinner nog bara en kort fika… Älskling jag är inte riktigt klar med att få till bebisens njurfunktion – det ska helst bli klart den här veckan så tror du att du kan svänga ihop något ätbart? Hur utbränd på en skala skulle man inte bli då? Nej systemet fungerar bra som det gör och jag undviker konflikter med mig själv i frågor som ork och förmåga under dessa omständigheter. Jag var lite förvånad först över tröttheten men alltså när man tänker på vad som är i görningen så tycker jag att det är helt förståeligt – jösses vad en presterar!  Och pris ske lov att en har en partner som också har förståelse för di hära processerna i kroppen.

This entry was posted in Fysiskt arbete, kärlek and tagged . Bookmark the permalink.

4 Responses to Trötthetsrespekt

  1. Annie says:

    ÄÄÄÄntligen ett livstecken här på bloggen. Nej, förlåt… TVÅ livstecken ska det vara. GRATTIS!! <3
    Det är så roligt och härligt det där småfolksproducerandet ni håller på med, och det slår mig att det är en väsentlig skillnad på folk och folk. Visserligen var jag bara 21 när jag var dräktig med min första, men jag var stirrig, uppspelt men tyckte att livet inte behövde ändra sig något drastiskt bara för att det var smått på väg.
    Ibland önskar jag att jag hade väntat tills jag blev lite äldre så att man hann få den där mognaden och insikten som du nu besitter och kan ta allting med mer ro, än vad jag någonsin kunde.
    LYCKA TILL NU, med allt. <3

    • Johanna Nystrom says:

      Tack så mycket Annie! Ja än finns ju ingen anledning till oro så den vågen rider jag på in i det längsta! Men sen när junior är på andra sidan kroppen – då kan det nog bli annorlunda i den Nyströmska hjärnan.

  2. Sophie says:

    Så sant, att jag inte tänkte på det när jag slaffsade runt här hemma med min kanonkula för sisådär 6-7 månader sen! Klart att det tar på krafterna att bygga ihop en hel liten människa liksom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>