Monthly Archives: september 2013

A-N-S-V-A-R-E-T

Ibland tänker jag att jorden kommer gå under. Eller liksom kollapsa på något vis. Jag tycker det verkar rimligt. Eller så här: nått kommer hända så alla människor och mer där till, tex väldigt många djur och växter, kommer dö. Dö för att jorden inte kommer vara levbar för dem och oss. Helt rimligt tycker jag. När detta kan tänkas ske? Ja kanske inom 100 år? Om det hände om ca 97 år, det skulle det väl kunna kan jag tycka. Jag tänker att det kanske blir väldigt varmt på jorden så det inte går att leva här. Eller så blir det kanske väldigt blött så allt som inte kan leva i väldig väta drunknar. Det verkar så väldigt jobbigt. Och så kommer jag på: HÄRREGUUU JAG HAR SATT ETT LIV TILL DENNA JORD SOM TROLIGEN KOMMER FÅ UPPLEVA DETTA!!! Själv kommer jag vara död och kommer inte kunna trösta.

Okej men det kanske inte händer då. Och så kommer jag på: HÄRREGUUU JAG HAR SATT ETT LIV TILL DENNA JORD SOM KANSKE KOMMER BLI 97 NÅTT ÅR OCH GAMMAL OCH SKRÖPLIG OCH KANSKE HA DET JÄTTESORGLIGT!!! Och jag kommer inte kunna vara där och trösta.

Buuuuhuuuubuuuu! Min son kommer troligtvis få vara med om något hemskt: VAD SKA JAG TA MIG TILL?!?!?!

Vänder mig till Jonas:
-Du jag kanske ska bli religiös ändå. Tror det skulle lätta på mycket av min ångest. Så kan vi dö och ses i paradiset sen, där är det regnbågar och vita hästar eller enhörningar och vita kaniner. Det blir väl jättebra?!

Kategorier: åkomma, Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar

Det svänger baby!

Senast jag skrev här handlade det om när Fredde satte i halsen. Oj vad läskigt jag tyckte det var. Var ensam med honom på kvällen sen och allt var helt fridfullt men jag var tvungen att ringa hem Jonas för helvette vikken panik jag hade. Posttraumatisk stress jo hu jeda.

Dagen efter fick jag kämpa att inte börja grina när jag och Fredde skulle äta lunch på egen hand. Tänker att det hade varit mycket opedagogiskt av mig. Livsmedelsverket rekommenderar ju att vi ska lära våra barn det här kulturellt trevliga med att äta tillsammans. Giv akt på det. På kvällen när Fredde hade somnat och en kan passa på att ha lite så kallad egen tid (alltså åh vad jag ogillar det uttrycket, varför använder jag det ens? Aja.) så låg jag som en död fisk i sängen i sovrummet. Orkade inte med ljud och ljus. Ville bara andas.

Dag tre. Jag och Fredde ger oss ut på vår dagliga morgonpromenad och det är hur fint som helst, fridens liljor och njutning. Sen ser jag en konstig grop och sen ett konstigt bajs och genast tänker jag på vildsvin. Jag har alltså vildsvinsfobi. Någon sekund senare ser jag en stor sten med massa barr och jag var på vippen att göra något. Vad är oklart eftersom att jag aldrig hann men jag kände hur hela kroppen förberedde sig på flykt eller fight, nått sånt. När jag såg den stora stenen med barr så var min första tanke: Ett dött vildsvin!!! Under resterande promenad som gick raka vägen hem mantrade jag: Jag måste skaffa mig ett gevär, jag måste skaffa mig ett gevär! Svetten rann och när jag kom hem hade jag riktigt stora svettfläckar på mitt linne. När det sen var dags för timmen egentid på kvällen så satt jag bara och asgarvade rakt ut så tårarna rann, på gränsen till psykotiskt säkert, åt mig själv och hur jag är. Hade jag följt mina impulser så hade jag slagits med en barrig sten och skjutit en jättegammal gubbe som försiktigt rastade sin hund.

Men alltså de här känslostormarna. Planar de ut, håller i sig eller blir de värre?

 

Kategorier: åkomma, Primaterna | Taggar: , , | Lämna kommentar

Livet är förgängligt

Åh fy. Sen jag gick och blev morsa så har tema liv och tema död funnits närvarande – kanske varje dag fast jag vet inte så noga. Men jag tänker i alla fall väldigt mycket mer på att livet kan ta slut. Precis när som helst. Jag tycker att det är jobbigt och jag tror det beror på att jag tycker så jävla mycket om att leva och jag tycker så jävla mycket om alla i min närhet. Det blev väldigt väldigt tydligt och starkt för mig någon gång i mars.

Idag satte Fred i halsen. Liksom så det blev asjobbigt. Älskade lilla fina ungen fick panik och jag med. Det ordnade upp sig snabbt och det hela kanske varade i en eller två eller 10 sekunder. Den tjäftsmällen alltså. Den tog. När han fått upp pannkaksmoset som han haft för brått att svälja började han störtgråta och då förstod jag att han skulle överleva. Jag tog upp honom. Vi kramades. Gick bort från köket och när han fick se sig själv i spegeln skrattade han glatt som vanligt. Och jag ville bara grina. Fy fan vad rädd jag var och det finns inte ord för hur mycket jag älskar den här tokfransen till unge och hur lättad jag är över att allt gick bra.

Men att sätta sig och grina med en skitglad bebis är inte att tänka på. Då börjar ju bebisen också att grina och det är ju precis det en inte vill. Så jag höll mig tills Jonas kom hem och nu kan jag ligga här och grina i sängen en stund.

Kategorier: Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar

Hej! Återkommer när nackspärren släppt.

Är inne på fjärde dagen med nackspärr. Det blir bättre. Har varit jetejobigt. Men kan inte plippa så mycket på telefon och dator. Positivt: nackspärrssmärtan konkurrerade ut amningsreumatismen. Yay. Men idag har ett pekfinger varit krokigt och inte gått att räta ut. Och det är jättesvårt att greja med korkar och förpackningar och alla dessa nappflaskor med alla dessa små detaljer som en ska fippla med nu. Ja men ni hör och förstår att det är väldigt synd om mig. Förutom det så verkar den här familjen dragit på sig ngn halsåkomma men den är jag minst drabbad av. Än så länge. JINX!!!!!! Insert skriksmily!!!

Kategorier: åkomma, dåligt, Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar