Tag-arkiv: Föräldraskapet

Det går framåt

Hej. Idag har jag duschat för första gången ensam hemma med Fredde. Tog bara mer än 6 månader att kasa över den spärren. Han sov snällt medan. Han sov så länge att jag hade kunnat lägga en redig feting make-up. Men alltså jag vet inte det där med smink. Orka liksom. Så måste en tvätta sig igen sen. Logiken i det, vad var det nu igen? Nä.

Kategorier: Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar

Det svänger baby!

Senast jag skrev här handlade det om när Fredde satte i halsen. Oj vad läskigt jag tyckte det var. Var ensam med honom på kvällen sen och allt var helt fridfullt men jag var tvungen att ringa hem Jonas för helvette vikken panik jag hade. Posttraumatisk stress jo hu jeda.

Dagen efter fick jag kämpa att inte börja grina när jag och Fredde skulle äta lunch på egen hand. Tänker att det hade varit mycket opedagogiskt av mig. Livsmedelsverket rekommenderar ju att vi ska lära våra barn det här kulturellt trevliga med att äta tillsammans. Giv akt på det. På kvällen när Fredde hade somnat och en kan passa på att ha lite så kallad egen tid (alltså åh vad jag ogillar det uttrycket, varför använder jag det ens? Aja.) så låg jag som en död fisk i sängen i sovrummet. Orkade inte med ljud och ljus. Ville bara andas.

Dag tre. Jag och Fredde ger oss ut på vår dagliga morgonpromenad och det är hur fint som helst, fridens liljor och njutning. Sen ser jag en konstig grop och sen ett konstigt bajs och genast tänker jag på vildsvin. Jag har alltså vildsvinsfobi. Någon sekund senare ser jag en stor sten med massa barr och jag var på vippen att göra något. Vad är oklart eftersom att jag aldrig hann men jag kände hur hela kroppen förberedde sig på flykt eller fight, nått sånt. När jag såg den stora stenen med barr så var min första tanke: Ett dött vildsvin!!! Under resterande promenad som gick raka vägen hem mantrade jag: Jag måste skaffa mig ett gevär, jag måste skaffa mig ett gevär! Svetten rann och när jag kom hem hade jag riktigt stora svettfläckar på mitt linne. När det sen var dags för timmen egentid på kvällen så satt jag bara och asgarvade rakt ut så tårarna rann, på gränsen till psykotiskt säkert, åt mig själv och hur jag är. Hade jag följt mina impulser så hade jag slagits med en barrig sten och skjutit en jättegammal gubbe som försiktigt rastade sin hund.

Men alltså de här känslostormarna. Planar de ut, håller i sig eller blir de värre?

 

Kategorier: åkomma, Primaterna | Taggar: , , | Lämna kommentar

Say Hello to the jinx!

Eh. För några dagar sedan läste jag om god sömnekonomi. Klappade oss alla i familjen på axlarna mentalt. Kanske var det till och med mentala ryggdunk. Ungdomligheten sov och sov och jag började på ett hurtigt inlägg i ämnet. Blev dock ej klar pga att youngstern vaknade och sen blev aldrig tid för det igen och blev det någon tid så var jag ändå i mental koma pga mycket dålig sömnekonomi. Den gick inte helt i botten men när en är van att ha en god sömnekonomi så blir ju mindre god sömnekonomi mycket mycket påfrestande. Sluta med goda vanor är skitjobbigt, som att gå från hotellfrukostbuffé till havregrynsgröt. Inte dåligt men ingen fest liksom. Så nu kör vi lite rackig sömn och skrikhysteri ett tag vad det verkar.

Kategorier: Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar

Med föräldraskapet kommer ett stort ansvar och det är verkligen inte bara frid och fröjd. Utmaningarna avbryter varandra och en måste vara kreativ.

Att ta ansvar är inte alltid lätt och ibland måste en som förälder prioritera bort. I den här nyblivna familjen ligger vi lite efter med att namnge de gosedjur ongen fått, skamligt men ingen är fullkomlig. Ongen har ju börjat ta i saker och ikväll satt vi alla och pratade med en namnlös nalle som var lagom att klappa och dra i. Situationen blev ohållbar och jag sade till Jonas att hen måste ju ha ett namn! Jonas tittade nallen djupt i ögonen och formade läpparna.
20130524-230809.jpg
-Björn.

Kategorier: Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar

Jaha det var på detta viset

Nått som var oerhört förvånande var att barnet var tamt från födseln. Jag trodde att de första tiden skulle gå ut på att jag skulle visa att jag var någon att lita på och tillslut skulle bebisbarnet acceptera det. Men så var det inte! Det var istället tvärt om! Ongen utgick från att jag var trygg! Ongen skrek, jag typ tog upp ongen och ongen blev nöjd?! Bara så.

Det är alltså så här: från början är vi sams och sen kommer konflikterna. Sen kommer den här tamisen bli vild. Ok. Jag fattar.

Bebisar är rätt softa första tiden. De kan vara nöjda eller inte nöjda. Inga nyanser. Det blir väldigt tydligt för oss medmänniskor när vi gör rätt. Mycket bra. Nu har vår bebis levt i 7 veckor och det är redan lite svårare att vara förälder. Tex kan han skrika pga magont eller för det här: att världen inte är som han trodde. Uj uj den insikten… Det är att vara människa det. Samtidigt som han har den så kan han ändå skratta när vi petar honom på näsan och säger ”pling”. Skönt det.

Kategorier: Primaterna | Taggar: | Lämna kommentar