Tag-arkiv: träning

Stigmatan

Minns ni blodet från hälen? Som jag var övertygad om att min kropp utsöndrade i någon larvig protest mot all rörelse? Idag har jag utfört inte allt för svårt detektivarbete och nej. Det var varken stigmata eller protest.

Såret är rätt stort. Så så man behöver plåster i alla fall. Kanske 5 mm långt och 3 mm brett. Och det blöder ju också. Så för att låta det läka ifred men ändå kunna fungera normalt i övrigt så slängde jag på mig ett stort plåster och sen en strumpa uppe på det igår morse. När jag sen gick och lade mig på kvällen så upptäckte jag att plåstret hade skavts just precis över såret. Men det är ju ett sånt där magiskt plåster som liksom sväller upp lite över såret under läkningsprocessen så jag trodde det berodde på att jag liksom gått på den där uppsvällningen. Lite konstigt var det att det också var ett litet hål i strumpan som plåstret kladdat fast sig i. Irriterande också för det är svårt att bli av med fastkladdat plåster.

I morse när det var dags för nya strumpor så hittade jag ett stort hål i den ena. Fan vad många håliga strumpor jag har nu då tänkte jag och tog ett par hela. När jag skulle träna idag, då böt jag ju självklart skor och ser att den hela strumpan nu är trasig och självklart har plåstret plåstrat fast sig i strumpan igen. Men hur går jag?

Ni börjar väl ana vart den här anekdoten är påväg antar jag. När jag tränat klart (och fått massage av en vattenfylld varm madrass, attans asså – vilken soft grej!) och ska sätta på mig kängorna igen så tittar jag ner i den vänstra där det nu mer finns en blodfläck. Kan inte se något. Men så känner jag där det intorkade blodet är. Där var det en väldigt vass punkt. Tar ut sulan och hittar kanske världens vassaste sten som lyckats med konststycket att först hoppa in i min 10-hålskänga. Sen har den krupit in under sulan och rest sig upp och borrat sig igenom sulan, sen strumpan och sen min häl alltså. Ja och plåstret med då sen det kom dit. Aj! AJ!!! Jag kastade den dit pepparn växer.

Kategorier: Skador | Taggar: , , , , , , , , , , , , , , | Lämna kommentar

Kriget med mig själv

Just nu pågår ett krig mellan psyket och fysiken. Jag har haft mycket svårt att styra mina muskler de senaste 48 timmarna. Mina kroppsdelar vägrar följa vissa impulser hjärnan skickar, samtidigt som de försöker ingå maskopi med hjärnan och få över den på samma sida som de. Jag, det som ändå är jag mitt i allt det här med psyket och fysiken, får jobba hårt för att få MIN vilja igenom.

Man kan säga att musklerna just nu strejkar i ganska många moment. Armarna vägrar lyfta händerna högre än midjan till exempel, benen hävdar att de främst går under tyngdlagen osv. Det är en väldigt gnällig strejk. Ont gör det när de beter sig så här. Jag tror att de glömt bort att ibland måste man faktiskt ta i lite om man är en muskel till exempel. Jag tror att de trodde att de resten av livet skulle få glassa runt och bara lyfta smörgåsar till munnen eller ta mig till bussen – ordentligt inbäddad av annan kroppsmateria. De hade väl aldrig kunnat ana att de skulle behöva göra något mer utöver detta. Jag tror att de i detta nu faktiskt sätter ihop ramsor som handlar om 20 timmarsarbetsvecka och 20 timmars dygnsvila och 48 timmars veckovila. De enda musklerna som snällt jobbar på utan att klaga är käkmusklerna, de tuggar mina pannkakor så snällt.

Jag har i alla fall lyckats lura iväg min kropp till träningsstället jag skrivit in mig på och jag och mina kroppsdelar har fått vara med om följande: yoga (det kunde vi redan bra sedan tidigare men det är ju inte mindre jobbigt för det), motion i motionsmaskin, styrketräning, steppass och corepass.

Hjärnan och kroppen är inte helt synkade med varandra på alla punkter så steppen var ju mest som ett skämt, hjärnan förstod inte hur den skulle styra kroppen och kroppen gjorde lite hur som i otakt till musiken. Resulterade i alla fall i en hel del svett.

Under corepasset så sade musklerna upp sig när de tyckte att det var tillräckligt, jag tror de helt enkelt spärrade hjärnans impulser från att ta sig fram - de var helt okontaktbara och jag låg där som en amöba på mattan. Under passet fick jag någon form av stigmata. Ett sår från hälens undersida öppnade sig och jag började blöda lite som Jesus på korset. Bara så där liksom. Jag är helt övertygad om att det var någon sorts rop på hjälp, jag likställde stigmatan med krokodiltårar.

Styrketräningen och de där motionsmaskinerna har gått förvånansvärt bra. Då stänger hjärnan av och kroppen styrs helt av maskinen. Kroppen kunde på så sätt inte alliera sig med hjärnan och få mig att sluta utan körde bara på. Praktiskt.

Träningen var hårresande

Till och med håret reser ragg i kriget med mig själv!

Det har varit ett enormt klagande mellan träningarna från kroppens sida – och det är väldigt tröttsamt. Så pass att man orkar bara göra det allra nödvändigaste för det är ett jävla klag hela tiden. Det gick inte ens att mangla igår i tvättstugan för armarna vägrade att lyfta lakanen.

Kategorier: Fysiskt arbete | Taggar: , , , , , , , , , , , | Lämna kommentar